När man har någon nära som får en dödlig sjukdom så inser man att man inte är odödlig själv och att livet ska sippra genom händerna väldigt fort. Min älskade morfar fick veta att han har fått lungcancer för en månad sen ungefär och sen dess har allt bara varit ett virrvarr av känslor och tankar, för cancer är en sån äcklig och oberäknelig sjukdom som kan ha många ansikten så ja litar inte riktigt på vad läkarna säger utan ja vill helst se allt själv med egna ögon. Jag var och hälsa på morfar på sjukhuset så såg ja hur svag han egentligen var fast han försöker hålla fasaden uppe och eftersom ja bor en bit ifrån min familj så är de extra känsligt för ja vet inte när ja får se dom nästa gång.
Ja passade på att fråga sjuksköterskorna ett och annat för ja vill vara delaktig eftersom ja själv läser till de yrket.
Men idag den 7/3 ska min älskade morfar på sin första cytostatika behandling man ger alltså ett cellgift in i blodbanan och låter de ta dö på cellerna de värsta är att de inte bara är de sjuka cellerna som dör utan även de friska, för de är faktiskt ett gift som man sprutar in. Men morfar är väl informerad och vet att de kommer bli tufft men de kommer bli jobbigare för oss som får lov att stå och titta på. Han kommer även att få strålas efter den här behandlingen för att försöka få tumören att försvinna. Men ingen vet säkert och man chansar för att de har funkat på andra.
Så den här dagen vill ja tillängna min morfar som just nu sitter med giftet i armen och får sin första behandling.
Jag tänker på dig morfar du kommer klara de här!