Ibland går mitt hjärta sönder lite extra och de är dom gångerna ja ångrar att ja försöker vara iskall och glömma allt, idag blev en morgon, Jag pratar med min minsta lillasyster som är i Norge och ja kan inte hindra tårarna från att falla och ja försöker verkligen att inte tänka på de, men ja kan inte undvika de jobbiga för alltid men när de blir så tydligt så kan ja inte strunta i de. Jag saknar dom så fruktansvärt mycket jag vill att allt ska bli som förut, och om ja kunde skulle ja dö för deras skull. Dom är mina änglar och ja vill inte att de ska hända dom något ja vill inte att dom ska få uppleva samma sak som jag gjorde i den åldern..
Jag försöker förtränga de jobbiga men som sagt ibland går de inte och den ångesten ja har när jag inte har kunnat vara hemma när dom är de, är obeskrivlig de är som någon sakta kväver dej och de gör så ont i hjärtat att de knappt går att andas. Då är de jobbigt de är då hatet kommer, för de är lättare att fokusera på hatet mot deras pappa de blir mer konkret och ilska är lättare hantera än ångest. Jag måste få skriva av mig för ja gömmer de här för mig själv, när folk runt omkring mig frågar hur de känns de här me barnen så säger ja ALLTID att de är okej osv men egentligen skulle ja vilja lägga mej i fosterställning och gråta och ibland behöver jag en stor kram och få känna att de är okej!
Men jag älskar ju mina små änglar även om dom börjar bli stora.

Ibland kommer tankarna som är förbjudna
men gränsen är inte svår att gå över
när någon gjort dig illa så länge så ser du svart
ibland så känns de som att de är värt de!
ibland blir jag rädd för mig själv
för ja bär på en ilska som är svår att förstå