Varning nu kommer ja bli känslosam och skriva av mig för ikväll är en såndär ångest saknar livet kväll jag skulle behövt nån att krama om och som säger till mig att allt blir bra. Jag ler nästan alltid för jag är sån som person ja vill liksom inte tynga ner någon me mina problem, men just nu blir allt fel ja känner att ja håller på att gråta för minsta lilla allt som påminner om de som gör ont i hjärtat. Mina syskon är kvar i Norge och ja tycker nå så fruktansvärt synd om mamma och alla vi som är drabbade, ja förstår inte hur man kan vilja sina barn så illa!! från de ena till de andra
så sitter jag och plågar mig me saker som ja intalar mig själv ha glömt och kommit över, men de gör ont att se att personen man en gång tyckte om han glömt en och raderat en helt från livet, ja har aldrig kommit över de och ja sitter och plågar mig me minnen och låtar och bilder, Fast ja gör de när ingen annan ser för ja har ju intalat resten av världen att de är så. Att ja inte ens kan hata båda parterna är ännu jobbigare, men va säger man du ska ha dina vänner nära men dina fiender ännu närmare. Jag vet varken in eller ut,
Jag ska väl egentligen vara glad jag fick flytta till en helt ny stad och börja om från början där jag avgör hur min början ser ut, och ja väljer den ljusa delen av mitt liv mina söta vänner som ja saknar hemma, ni ska veta att ja pratar om er jämt, och när de blir för allvarligt så skämtar ja bort de, för de inte ska bli så personligt men ibland då orkar man inte som idag typ, kände att ja bara va tvungen att få ur mig alla jobbiga ord och känslor.
Sen finns de dom ja saknar som ja inte vågar berätta de för, jag vill gärna bara ringa dom och låtasas att allt är som vanligt men de går ju inte alla ggr...
Måste försöka få lite sömn den här natten om ja ska orka ha seminarium känner bara en sån enorm tomhet just nu

Tiden tar allt